Vägen neråt.. months!

Innan jag kraschade hade jag flera månader en känsla av att inte delta i mitt eget liv,  ni vet känslan när man e på fest och inte har nåt att säga. Som att jag var tvungen att tänka ut vem jag var och hur jag skulle ha reagerat och sen spela mig själv. Jag hade ett konstant lågtryck i huvudet, tankarna ramlade bort vid näsan och mitt närminne blev sämre o sämre. Detta skrämde självklart mig, men bara själva symtomen. Inte helheten, jag förstog aldrig att alla min symtom var del i en o samma sjukdomsbild. Jag sökte hjälp för hjärtklappning hit och yrsel dit. Men för alla er därute, försök att inte oroa er över enstaka problem och symtom. (Försök) Slappna av, se helheten och tänk:  Jag mår inte bra just nu.
Ta er själva på allvar!

Before I crashed, I had for several months a feeling of not participating in my own life, you know the feeling when youre at a party and dont have anything to say. As I had to figure out who I was and how I would have reacted and then play myself. I had a constant low pressure feeling in the head, my thoughts fell away at my nose and my short term memory got worse o worse. This scared me, of course, but just the symptoms. I never realized that all my symptoms were part of one o the same clinical picture. I sought help for heart palpitations and dizziness.But for all of you out there, try not to worry over symptoms. (Try to) relax, see the big picture and think: I do not feel good right now.
Take yourself seriously!